I min bubbla

Om jag fick starta om
Vad skulle förändras?
Om jag fick starta om
Skulle jag då vara jag?

Det är tankar som flyter runt omkring,
likt en tsunami som sveper över allting.
Drar med sig det jag trodde jag visste,
vänder upp och ner på det jag byggt,
och lämnar frågan kvar:

Vad skulle förändras?

Här står jag.
Lite knäsvag,
men starkare för varje dag.
Med lite obehag,
med tvivel som kommer och går,
med en kämparglöd
som slocknar då och då.

Kanske var det bara ännu en dag
som lärde mig något jag behöver förstå.
Jag vaknar på nytt,
med lärdomen i ryggen
och blicken riktad framåt.

Jag påminns av frakturen.
likt en hand som läkte snett
Ett ärr efter något som gick sönder.
För det är väl det som är strukturen
livet är inte lätt
Den berättar bara
att något har läkt
på sitt eget sätt.

Om jag fick starta om
Vad skulle förändras?
Om jag fick starta om
Skulle jag då vara jag?

Vad skulle förändras?

Här står jag.
Lite knäsvag,
men starkare för varje dag.
Med lite obehag,
med tvivel som kommer och går,
med en kämparglöd
som slocknar då och då.

Jag kan bära min fraktur
utan att låta den identifiera mig.
Det är tur, för
Vi läker inte alltid som vi tänkt
Vi blir aldrig som vi var innan, en ny väg har format sig.

Det är Där jag står.
Varje misstag har lämnat ett spår.
Varje motgång öppnar upp en nytt mål.
Varje gång jag faller
lär jag mig något om hur jag reser mig igen.

Om jag fick starta om
Vad skulle förändras?
Om jag fick starta om
Skulle jag då vara jag?

Vad skulle förändras?

Här står jag.
Lite knäsvag,
men starkare för varje dag.
Med lite obehag,
med tvivel som kommer och går,
med en kämparglöd
som slocknar då och då.

För här står jag.

Med allt jag varit.
Med allt jag gjort.
Med allt jag ångrar.
Med allt jag förlorat.
Med allt jag fortfarande hoppas på.

Jag behöver inte börja om.

Jag behöver bara
börja här.

Mitt i all misär.
Mitt i det som skaver.
Mitt i frågorna utan svar.
Mitt i det som gör ont.

Här står jag
Inte färdig.
Inte perfekt.
Inte klar med livets defekt

Men jag vill nog inte börja om.

Jag kan bara
börja där jag är.

Genre / känsla:
Svensk dramatisk rockvisa med en rå, teatralisk och berättande känsla. Melankolisk, personlig och eftertänksam, men med en stark underliggande kämparglöd. Känslan ska vara mörk i början men gradvis gå mot hopp, styrka och acceptans.

Sång:
Manlig svensk sångare med mogen, lätt hes och lite sliten röst. Väldigt textfokuserad sång. Verserna ska nästan kännas som att han berättar en historia eller pratar/sjunger orden nära lyssnaren. Inte för perfekt eller polerad. Refrängerna ska öppna upp och bli större, starkare och mer känslomässiga.

Musik:
Börja sparsamt med piano och en mörk, enkel harmonik. Låt bas och trummor komma in gradvis. Bygg upp låten genom verserna. Gitarrer och trummor ska bli större vid refrängerna. Organisk livekänsla, tydliga instrument och dynamik. Undvik modern EDM/pop-produktion.

Dramaturgi:
Första delen ska kännas som tvivel och existentiella frågor.
Vid ”Vad skulle förändras?” ska musiken få en tydlig dramatisk tyngd.

”Här står jag”